Annalisa Ericson, heter i dag Annalisa Schildt, och föddes den 14 september 1913 på Djurgården i Stockholm. Annalisa Ericson var en av de stora affischnamnen inom svensk film under 1930-, 1940- och 1950-talen. Utöver skådespelare var Annalisa även en fantastisk dansös och mycket uppskattad revyartist.
Annalisa föddes som dotter till regementsmusikern Gusten Ericson och hans hustru Annie. Under Annalisas uppväxt var familjen bosatt på en rad olika adresser runt om i Stockholm. Bland annat på Södermalm och Östermalm. Hösten 1919 började Annalisa på Kungliga Operans balettskola. Förutom dansutbildning innebar utbildningen också att hon fick statera i operor som Aida och La Bohème. Senare fick Annalisa större uppgifter, till exempel i Humperdincks opera "Kungabarnen". Under år 1921 erbjöd Ernst Rolf Annalisa en mindre roll i en revy på Intiman, "Kvinnan du gav mig". När samma revy uppfördes i Kristiania året efter fick Annalisa även vara med. I slutet av 1920-talet, närmare bestämt år 1929 blev hon anställd på Kungliga Operan som danselev. Anställningen blev dock kortvarig; endast ett år för att vara exakt.
Efter att Annalisa slutat på Operan - hon fick sparken för att hon ansågs överviktig, vilket hon berättar om i hennes memoarer: "Mina sju liv". Så försökte hon ta sig in på dramatens elevskola men blev inte antagen. Istället hoppade kom hon in på Oscarsteatern som teaterelev. Oscarsteatern hyrdes av Gösta Ekman, John Brunius och Pauline Brunius. Andra kända elever på Oscarsteatern vid den här tiden var Sigge Fürst, Tord Stål och Sture Lagerwall. Annalisa medverkade dessutom i Ernst Rolfs vårrevy på Storan 1931. Annalisa anmälde sig till Svensk Filmindustri statistregister och lyckades få göra insats som statist i ett par filmer. År 1932 fick hon ett ettårskontrakt med Svensk filmindustri (SF) med avsikt att göra den kvinnliga huvudrollen Anna i "Värmlänningarna". Annas sångpartier skulle dock dubbas av operasångerskan Helga Görlin, men det hindrade inte att Annalisa fick bra kritik för sin sångröst. Efter "Värmlänningarna" placerade SF henne i en statistroll i filmen "Atlantäventyret".
Efter ekpoken Ekman-Brunius kom Oscarsteatern att tas över av direktör Axel Hjlmar Lundholm som satte upp operetten Ökensången som rönte stor framgång. Därefter medverkade Annalisa i Kar de Mumma-revyn "Ett leende år" på Södra Teatern tillsammans med andra stjärnor som Thor Modèen och Sickan Carlsson. Annalisa medverkade i totalt 11 av Kar de Mummas revyer. Annalisa skulle bli Oscarsteatern trogen när hon medverkade i olika operetter och sånglustspel. I "En kvinna som vet vad hon vill" fick Annalisa spela dotter till den sex år äldre Zarah Leander. Förutom teaterarbete under vår och höst så deltog hon i sommarturnéer där en grupp skådespelare reste land och rike runt för att spela operett. Annalisa fick även erbjudande om att en filmkarriär i Tyskland och skrev kontrakt med filmbolaget Bavaria. I Tyskland tog Annalisa sång- och danslektioner fram till hösten 1939 men på grund av den politiska utvecklingen grusades utlandskarriären.
För sina framgångar på vita duken under 1930-talet efter "Värmlänningarna" har Annalisa erkänt att hon fick skräproller, främst roller som Sickan Carlsson ratade. År 1941 förändrades dock situationen för Annalisa. Teatermannen Gustaf Wally satte då upp Lajos Lasjtais nyskrivna operett "Blåjackor". Annalisas danspartner och motspelare blev Nils Poppe och deras akrobatiska dans koreograferades av Albert Gaubier. Under sommaren 1941 gav sig Annalisa ut på en tvåmansturné med danserskan May Nordqvist. Under turnén träffade hon sin blivande make Uno von Segebaden som hon äktade på våren 1942. Paret bosatte sig i Ljungbyhed. På hösten 1942 återvände Annalisa till Stockholm där hon medverkade i Teaterbåten. År 1943 återvände Annalisa och maken till Stockholm. Efter sonen Claes födelse kunde Annalisa återvända till teatern genom hjälp av en barnsköterska. På hösten 1944 medverkade Annalisa i Lajos Lajtais operett "Serenad". Ett dans- och bravurnummer som koreograferades av Albert Gaubier var där hon dansar jitterbugg i par med den reslige Gustaf Wally.
Annalisas filmroller blev mer framträdande med tiden. I "Nyordning" på sjögårda spelar hon den kvinnliga huvudrollen. När "Blåjackor" skulle filmatiseras kom Annalisa åter dansa i par med Nils Poppe. Paret Annalisa och Nils Poppe spelade senare ihop i "Serenad" på Malmö stadsteater. I "Lorden från gränden" som hade svensk premiär på Södra teatern 1947 dansade Annalisa och Nils Poppe pånytt i par. Föreställningen blev en enorm framgång på Södra teatern. När föreställningen överfördes till film år 1949 uteblev framgången. År 1946 hade Chinateatern premiär på operetten "Behärska dig kvinna" även den föreställningen överfördes till film under titeln "Tappa inte sugen", där Annalisa och Nils Poppe framför ett dansnummer som har blivit en riktig svensk klassiker i svensk filmhistoria. Dansparet uppträder i jacksett och med varsin käpp i handen.
Under hösten 1951 hade "Kiss Me, Kate" premiär på Oscarsteatern och Annalisa gjorde rollen som Bianca. Annalisa medverkade därefter i flera revyer på Blancheteatern och Folkan. Ulf Peder Olrog skrev låten "Den saltaste bönan" som Annalisa framförde i Kar de Mumman-revyn "Vi roar oss kungligt" år 1956. Sångnumret blev en signaturmelodi för henne. Annalisa medverkade i Sveriges allra första reguljära sända TV-programmet "En skål för televisionen". Efter hennes årliga medverkan i Kar de Mumma-revyerna årligen intill året 1958 beslutade sig Annalisa för att förnya sig. Hon valde att satsa på ett engagemang på Scalteatern meds start i början av 1960-talet. Därefter skulle hon delta i Riksteaterns landsomfattande turnéer med komedier och operetter. Annalisas fick en mer dramatisk roll när hon medverkade i Hampe Faustmans film "Kvinnohuset". Filmen utsattes för besk kritik men Annalisa rönte beröm. Hon medverkade dessutom i Knäppupp-filmen "I rök och dans". Annalisas insats för svensk film under 1950-talet är mest känt för hennes dramatiska roller i Arne Mattssons deckare.
År 1970 hade krogshowen "Muntra fruarna" på nattklubben i Valand i Göteborg premiär med Annalisa Ericson, Maj Lindström och Berit Bohm. Under 1971 turnerade Annalisa med Riksteaterns uppsättning "Kung för en natt". Manlig motspelare var Lasse Länndahl. Pjäsen blev en av Annalisa största publikframgångar. Under hösten 1971 återvände hon till Vasateatern och när hon spelade i Alan Ayckbourns fars "Hur andra älskar" med bland andra Inga Gill och Karl-Arne Holmsten. Efter att ha medverkat i Stig Berhendorffs och Gösta Bernhards revymusikal "Operation Liv" och "Lust" gick Annalisa ut med henens teaterkarriär var över. Detta löfte infriades fram till 1980 när hon medverkade i revyn "Sex damer i leken" på Intiman.
När Pensionärernas riksorganisation (PRO) satte upp en talangtävling, "Seniorchansen", kom Annalisa att utgöra programledare för den TV-sända finalen ihop med Sickan Carlsson och Ulf Larsson under åren 1993-1995.
Annalisa har sammanlagt tilldelats en mängd utmärkelser under sitt liv. Hon har exempelvis tilldelats Karl Gerhards Hederpris år 1962. År 2001 fick hon mycket välförtjänt en hederguldbagge för sina insatser inom svensk film. Samma år tilldelades hon dessutom "Poppepriset". År 2006 instiftade hon personligen "Annalisa-priset" som är tänkt att delas ut till kvinnliga artister som gjort "iögonfallande och begåvade insatser inom sång, dans och teater". Första pristagare var skådespelaren Sara Lindh. Annalisa har givit ut två självbiografier om sitt liv; Mina sju liv (utgiven år 1982) samt Lätta bubblor (utgiven år 1998).
Familj
Våren 1939 gifte hon sig med godsägarsonen Gunnar Wijkström; de skilde sig år 1942. Under pingsten 1942 gifte sig Annalisa med löjtnant Uno von Segebaden. (Vigselförrättare var Annalisas konfirmationslärare Erik Bergman). År 1943 föddes sonen Claes. Makarna separerade 1947. Under 1950-talet stiftade hon bekantskap med filmkritikern Jurgen Schildt. De gifte sig i juli 1964. Maken Jurgen avled 1990, och Annalisa Ericson Schildt är nu äldsta medlem av den adliga ätten Schildt.
Källa: Wikipedia & "Mina sju liv".